Esperanto? Vad är det?


Esperanto föreslogs år 1887 som neutralt, internationellt språk av doktor L.L. Zamenhof, en läkare som levde i västra delen av det ryska imperiet. Han ville utveckla och tillsammans med kolleger utprova ett lä ttlärt, regelbundet språk. som sedan skulle införas som ett internationellt språk för alla. Zamenhof såg ett neutralt språk, som i samma grad skulle tillhöra alla människor, inte endast som en praktisk företeelse, utan också som ett bidrag till konfliktlösning och fred. Ett förväntat genombrott har esperanto redan uppnått: det har blivit ett levande språk över generationsgränserna, som behärskas av tiotusentals människor i hela världen. En del av dem har anslutit sig till olika förbund. UEA (Universala Esperanto Asocio), har medlemmar i 114 länder. SAT (Sennacieca Asocio Tutmonda) den mindre organisationen är mötesplats för esperantotalande vänsterfolk (huvudsakligen socialistiska, kommunistiska, anarkistiska och ickenationalistiska) och sådana som är aktiva fackligt och i miljöfrågor. Esperanto visar konstant sin livskraft. Esperantotalande har också tillgång till många praktiska tjänster.



En demokratisk kommunikation i världsskala


Den globala dominansen av några få språk baserar sig väsentligen på makten hos de stater som använder dem. Medlemmar av ej privilegierade språkgemenskaper kommunicerar i "uppförsbacke" på internationell nivå - i den mån de överhuvudtaget behärskar ett eller flera av de dominerande språken. De som inte kan något av "huvudspråken" är mestadels uteslutna från internationell kommunikation.



Den internationella användningen av endast några nationella språk förvrider det kulturella utbytet och skapar en obalans i informationsflödet på ett sätt som gynnar de ekonomiska, politiska och opinionsledande eliterna från språkligt privilegierade länder. Ett neutralt, mer lättlärt språk skulle kunna skapa mer jämlika förhållanden och en bättre balans.



Några har en fatalistisk inställning till språkproblemet medan andra profiterar på det då deras egna kunskaper i främmande språk är karriärmässigt nyttiga eller prestigegivande. Men framför allt de härskande klasserna i många länder har alla skäl att vidmakthålla den aktuella situationen. Det ligger helt i deras intresse, att massan av löntagare och de flesta av invånarna förblir enspråkiga eller endast i begränsad omfattning behärskar ett främmande språk, eftersom de har mindre möjligheter att ta del av meningsyttringar och information från andra länder, som inte filtrerats genom det egna landets massmedier, som domineras av de regerande klasserna. Också det direkta utbytet med drabbade från andra länder förhindras på så sätt. "Globalisering underifrån", ett på senare tid vanligt begrepp och en replik till den skoningslösa, kaptalistiska globaliseringen uppifrån, kan praktiseras endast av människor som kan tala med varandra.



Esperanto strävar efter jämlikhet. Man syftar till att göra det möjligt för breda lager av invånare i alla länder att direkt kunna kommunicera över språkliga och politiska gränser. Engelskan som många betraktar som det faktiska världsspråket, lyckas inte att uppfylla det ens i den lilla gruppen av rika länder med helt utbyggda skolsystem. Fastän makten är och tills vidare förblir i händerna på motståndare till ett allmänt införande av esperanto, visar det sig i praktiken att esperanto redan idag är ett medel med hjälp av vilket språkligt missgynnade kan bli tvåspråkiga, och det kan vara ett redskap för alla till en jämställd kommunikation över språkgränser.



Ett fungerande språk


Man kan lära sig esperanto på ungefär en tredjedel av den tid som åtgår för att lära sig något av de mest undervisade frä mmande språken. Esperanto skrivs helt ljudenligt (ett ljud = en bokstav) och grammatiken är mycket regelbunden. Talad esperanto påminner om spanska eller italienska. Esperanto är ett agglutinerande språk, där stora delar av ordförrådet utgörs av ord sammansatta av mindre element. På så vis reduceras antalet ord som måste läras in. Ordförrådet lever upp till principen att använda internationellt kända ord i största utsträckning.



Ett språk dugligt för alla ändamål kan endast uppkomma ur en kollektiv process. Sedan mer än 100 år avhålls kongresser och mö ten där man talar esperanto. Det finns tiotusentals med böcker och några hundra tidningar som utkommer regelbundet på esperanto, oftast i mindre upplagor. Ofta blir esperanto det dagliga familjespråket hos par av olika etniskt ursprung (och deras barn).



Esperanto utvecklas på samma vis som andra språk - genom låneord och genom användning av redan språkligt etablerade begreppsbenämningar - utan att förlora sin relativa enkelhet och regelbundenhet.



Vad händer med esperanto i framtiden?


Antalet esperantotalande är stabilt i Europa och har starkt ökat under årtionden i vissa delar utanför Europa (Kina, Iran, Afrika). Esperanto har erhållit mer av erkännande än vad som vanligtvis är känt, även om detta inte är tillräckligt för att i hela världen knuffa fram esperanto som andraspråktör alla. Unesco bekräftade i en resolution år 1954 att det gjorts framsteg "med esperanto ifråga om internationellt utbyte och närmandet mellan folken". Från den tiden samarbetar Universala Esperanto Asocio (UEA) med andra icke-regeringsorganisationer (NGOs) i olika arbetsgrupper inom Unesco. är 1985 rekommenderade Unesco att man mer intensivt skall behandla språk­problemet och esperanto i de olika staternas skolor och högskolor. En del länder har esperanto som frivilligt skolämne. Universitetet i Budapest har en esperantofakultet, och andra universitet erbjuder kurser i och om esperanto. Lokala instanser utger turistinformationer på esperanto och flera länder har dagliga eller veckovisa sändningar på esperanto över kortvåg eller via satellit.



Det allt tätare nätverket av världsomfattande kommunikation, tillsammans med den kapitalistiska globaliseringen, utgör en växande utmaning för arbetarklassen att medvetet verka för en globalisering underifrån. Esperanto utvidgar kapaciteten att lära sig främmande språk. Användare av esperanto utgör en krets i vilken språkpolitiska frågor ständigt diskuteras. På detta sä tt medverkar esperanto till den nödvändiga förbättringen av den språkliga kulturen bland de minst privilegierade folklagren i samhället. Bortsett frånosäkerheten om esperantos politiska genombrott visar språket sedan årtionden sin livsduglighet och lockar ständigt nya anhängare.



Många använder esperanto praktiskt


Många har skaffat sig världsomfattande kontakter med esperantos hjälp efter ett blygsamt inlärningsarbete. En del börjar att aktivt arbeta i några organisationer. De flesta esperantister framhäver den praktiska aspekten mer än den politiska. De anvä nder sitt språkkunnande under resor, för att komma i kontakt med vänner och för att skaffa sig nya kontakter genom adressförteckningar, som den populära "Pasporta Servo". Den innehåller adresser till 1364 personer från 89 länder, som är beredda att härbärgera resande eller feriebesökande esperantotalande under en begränsad tid. Varje år hållstiotals internationella möten, konferenser och fritidsarrangemang, som ofta behandlar aktuella samhällspolitiska och kulturpolitiska frågor.