Mellan Babels torn och Norra Bantorget: Arbetaresperantismen
Den tidiga arbetarrörelsen försökte formera en gemensam identitet. Detta skedde genom självständig organisering men även genom införande av riter, symboler, sånger, uppslagsverk, kalendrar och egna lärosäten. Att använda ett eget gemensamt språk kan i detta perspektiv ses som en yttersta konsekvens.
Av Lars Gogman
I denna artikel kommer jag främst att diskutera arbetaresperantismen som ett exempel på denna självständiga klassorganisering och försöka ge en beskrivning av organisationen och dess svårigheter undermellankrigstiden då arbetarrörelsens olika idériktningar reviderade sina ståndpunkter. Sommaren 1922 utkom det första numret av tidningen Svenska Arbetaresperantisten.(1) Tidningen började utges av svenska arbetaresperantister och den blev inomkort ett organ för det Svenska arbetaresperantoförbundet, SLEA.(2) Organisationen hade enligt sin ursprungsförklaring till uppgift att vara en samlingsplats för svenska arbetaresperantister, det vill säga socialister, kommunister och anarkister. Man skulle i stort sätt arbeta efter samma program som arbetaresperantisternas världsorganisation och esperanto skulle aktivt användas för arbetarklassens internationella intressen.(3)
Språket
Esperanto är det mest framgångsrika internationella konstruerade språket. Det skapades 1887 av den polsk-judiske ögonläkaren Ludvig Zamenhof genom utgivandet av läroboken Lingvo Internacia. Esperantorörelsen var politiskt neutral och tog inte ställning till den så kallade sociala frågan men inom rörelsen fanns en stark internationalistisk tendens. Rörelsen begränsade sig till att vinna maximal spridning för språket. Språket fick entusiastiska förespråkare i många länder, till svenska översattes den första läroboken 1889. 1891 bildas den första svenska esperantoföreningen och det Svenska Esperantoförbundet, SEF, grundades 1906.
Vad är Arbetaresperantism?
Arbetaresperantister är arbetare och socialister som kan esperanto, studerar esperanto eller sympatiserar med världsspråkstanken. Man gör propaganda för esperanto inom arbetarklassen och bland människor som sympatiserar med denna klass frigörelsesträvanden och arbetar aktivt för att rörelsen skall använda esperanto som ett verktyg i sin politiska kamp. Man arbetar också för att språket skall införas i skolor och antas som officiellt internationellt språk.(4) 1906 bildades den första arbetaresperantistiska organisationen i Paris och dess mest framträdande ideolog blev fransmannen Eugéne Lanti.(5) Han betraktade sig som anarkist men anslöt sig till det franska kommunistpartiet 1920.(6) Han var initiativtagare till bildandet av arbetaresperantisternas världsorganisation, Sennacieca Asocio Tutmonda, SAT, 1921.(7) Lanti formulerade ett redan existerande motstånd till att esperantorörelsen skulle vara politiskt neutral i sin skrift Bort från neutralismen 1923.(8) år 1928 gav han ut broschyren Arbetaresperantismen (9) som har blivit rörelsens mest spridda program och idéskrift.(10) Andra skrifter han publicerade var Absolutismen 1934(11) och är det socialism som skapas i Sovjet? 1935.(12)
Lanti menade att mänsklighetens utveckling var ett arbete att komma ifrån det primitiva, en ständig strävan efter konstmässighet och rationalisering. På språkets område låg dock utvecklingen långt efter. Esperanto var både ett levande och ett artificiellt språk. Det var rationellt men gick samtidigt inte emot människans instinkt och känsla. Arbetarklassen kunde endast åstadkomma förbättringar genom klasskamp och för detta krävdes enighet över nationsgränserna när kapitalismen strävade efter en sammanflätning av världsekonomin. Arbetarna behövde en världsomfattande organisation med ett gemensamt språk.
Esperanto var därför ett språk i arbetarklassens tjänst. Världsorganisationen, SAT, skulle vara partilös och en organisation stående utanför partierna. Den skulle vara ett verktyg som möjliggjorde för anarkister, kommunister, socialister och partilösa att söka förbindelser, att söka bekantskaper och att få informationer. Partilöshet betydde inte en ställning mot partierna. SAT skulle arbeta i en kontradogmatisk och kontraabsolutistisk anda. Allting i världen är relativt. Endast med en sådan skolning kunde man uppnå fritt tänkande människor som inte uppförde sig som intoleranta sekterister. En annan viktig uppgift var inbördes hjälp. I förbundets adressbok fanns adresser till medlemmar och dess informationstjänst försåg arbetartidningar med nyheter, man erbjöd sig att vara översättare och underlättade arbetarkorrespondens. Esperanto skapade en gemenskap i känslor och kultur vilket Lanti ansåg vara en verksam kraft i den historiska utvecklingen. Språket tjänade därför också till en andlig rationalisering. Esperanto skulle tjäna hela världsproletariatet och inte ta ställning i konflikter mellan olika meningsriktningar. Klassen och dess huvudintresse var gemensamma och dess organisationer hade en gemensam större uppgift än inbördes dispyter.
Lanti dog 1946 i Mexiko.
Arbetaresperantism i Sverige
Den första kända noteringen om separat organisering av arbetare kring esperanto i Sverige var Arbetarnas esperantoklubb(13) som bildades i Stockholm 1903. Den existerade fortfarande 1907 och hade en egen lokal och anordnade kursverksamhet. I Stockholmbildades 1905 även den anarkistiska arbetaresperantoklubben.(14) En av de första medlemmarna var Einar Håkansson(15) som var medlem i den vid tiden mest esperantopositiva organisationen, Socialistiska ungdomsförbundet, SUF.(16) Håkansson flyttade 1906 till Paris och började arbeta som typograf på Esperantosällskapets tryckeri.(17) Han var 1907 en av initiativtagarna till utgivandet av Internacia Socia Revuo.(18) 1909 startades den första arbetaresperantoklubben i Göteborg. Ido eller ”reformesperanto” skapades 1907 efter en oenighet om språkets utformning och vidare utveckling.
Idoanhängare hävdade att språket måste styras genom ett internationellt samarbete mellan fackmän medan Zamenhof och hans anhängare eftersträvade att språket skulle ha en utveckling liknande nationalspråkens. Konflikten nådde även arbetarnas esperantoföreningar och arbetarnas esperantoklubb i Stockholm övergick till ido, denna esperantoklubb reorganiserades 1912.(19) En organisation som visade stort intresse för världsspråkstanken var det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SDUF, och språkkonflikten mellan esperanto och ido blev inom denna organisation en följetong under 1910-talet. Under detta årtionde var det självklart för svenska arbetaresperantister att verka inom SEF. Några av dem som senare skulle komma att bilda SLEA hade varit medlemmar i SEF:s styrelse: John Johansson, Einar Adamson och Arvid ågren.(20) Det är svårt att i SEF:s tidning La Espero se att arbetaresperantister på något sätt missgynnats. De fåtaliga separata arbetaresperantoföreningarna publicerade redogörelser, liksom andra föreningar,(21) och man tilläts även publicera manifest med socialistisk tendens.(22)
Einar Adamson var i början av 1910-talet medlem i både Gävle esperantoförening och lokalavdelningen av SDUF. 1916 började han arbeta inom arbetarpressen och verkade som agitator. Kombinationen esperantist och agitator gjorde hans kontaktytor stora och i hans spår bildades esperantoklubbar av politiskt radikal ungdom. Under världskriget ansvarade Adamson även för esperantosidor i tidningen Antikrigsorder som startas av Albert Wickman 1913 och i tidningen Världs-revyn som utgavs av Skandinaviska världsspråksförbundet. Mellan 1915 och 1920 gav Adamson ut fem broschyrer med direkt agitation för världsspråkstanken och Esperanto.(23) Den sociala tendensen är ett genomgående tema men Adamson formulerar sitt budskap olika beroende på vilken publik som åsyftas. 1920 gav han ut två häften: Internationell Jämlikhet och Riv ned språkgränserna. Internationell Jämlikhet är närmast riktad till en allmänt, ideellt hågad publik. Dekorfärgen är grön och framsidan illustreras med en bild som för tankar till religiös symbolik. Adamson betonar här bilden av esperantofolket, de särskilt invigda, som inte slåss och har hemligheter. Man kan dessutom bli delaktig i denna världsunion.
Riv ned språkgränserna är annorlunda. Broschyren följer SDUF:s grafiska profil. Omslaget är rött och en svart text centrerad i mitten utgör titel och författarens namn finns angivet längst upp i högra hörnet. Adamsson skriver: Vi märka att den nya tiden skall medföra de nationella rikenas upphävande och vi längta intensivt att få se drömmen om en socialistisk världsrepublik förverkligad.(24) å ena sidan var Adamson meningsfrände med alla esperantister. Å andra sidan ville han bygga en socialistisk världsrepublik. Tydligare än så kan nog inte motstridiga budskap illustreras.
Bildandet av SAT och SLEA
På esperantorörelsens världskongress 1921 hölls ett separat möte med 79 deltagare från 15 länder där man bildade arbetaresperantisternas världsorganisation SAT.(25) Inom esperantorörelsen sågs allmänt varje organisering, varje yttring, till förmån för språket välvilligt. Men i SEF:s tidning La Espero nämndes ingenting om denna nya organisation. Nu hade en organisation bildats som poängterade skillnader mellan esperantister och detta sågs med motvilja. Den sociala frågan blev nu tydligare inom esperantorörelsen. När SLEA bildades 1922 motarbetade SEF organisationen genom att alla av det nya förbundets medlemmar fick ett brev som ifrågasatte separat organisering inom arbetarklassen och det påstods även att den var styrd av kommunister. SLEA centralråd svarade: ”De tåla inte se arbetarna eller socialistiskt tänkande, hjärnans och handens arbetare tillvarataga sina klassintressen.” Man påtalade att esperanto inte kan upphäva klasskampen och att arbetarna inte tänker be högermän eller så kallade neutrala om lov för att organisera sig, dock sade man sig vilja ha ett gott förhållande till SEF.(26) Den neutrala esperantorörelsen var dock inte principiellt antisocialistisk och La Espero upplät 1923 utrymme åt en längre artikel om arbetarrörelsen och världsspråksfrågan skriven av den socialdemokratiske riksdagsmannen Ernst Eriksson. Inomkort anslöt sig Eriksson till SLEA och blev där förbundets förste medlem i Stockholm.(27) Ernst Eriksson gav också en slags längre programförklaring till sin anslutning till SLEA:
Varför jag är esperantist? Därför att jag är arbetare. Svaret kanske förefaller dubiöst, och därför skall jag förklara vad jag menar. Därest jag tillhört en sådan klass i samhället, att jag i min ungdom fått tillbringa åtskilliga år vid läroverk och högskolor, och därunder inhämtat kunskap i ett flertal både döda och levande språk, är det högst antagligt att jag inte känt något behov av Esperanto. Här gäller i eminent grad en arbetarklassens frigörelse, en frigörelse från språkliga fjättrar och band och arbetarklassens frigörelse skall vara dess eget verk. För mig är det en plikt såsom arbetare, en plikt mot arbetarklassen att vara esperantist.(28)
Intresset för Esperanto bland de svenska arbetarna
För att bedöma intresset för Esperanto i arbetarkretsar har jag valt att gå igenom Arbetarnas bildningsförbunds, ABF, verksamhetsberättelser från 1924 och framåt. ABF är liksom SLEA en självständig klassorganisation. I sitt syfte att utöka antalet studiecirklar samarbetade dock ABF gärna även med neutrala esperantister. Detta var inom SLEA omstritt.(29) Antalet studiecirklar anordnade inom ABF:s regi visar dock tydligt i vilken grad esperanto var ett studieobjekt i arbetarkretsar. Under det första decenniet skedde en kraftig tillväxt av esperantocirklar inom ABF. I början av 1930-talet går det om engelska och blir det största cirkelspråket. Man kan därför utgå ifrån att antalet cirklar inom ABF står i relation till ett möjligt utrymme för SLEA . Kommunistiska ungdomsförbundet hade under 1920-talet en ganska jämn esperantocirkelaktivitet. 1928 hölls tolv kommunistiska studiecirklar. Den organisation som från 1927 dominerade var det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU: 1927 36 cirklar, 1928 58 cirklar, 1931 61 cirklar och 1933 88 cirklar i egen regi. Andra organisationer som utmärker sig bland cirkelanordnarna är Ungsocialistiska partiet 1928 4, LO 1932 92,Verdandi 1932 15, SAP 1933 7, SAC 1935 7 cirklar. Av ABF:s verksamhetsberättelser kan man se att intresset för Esperanto ökade fram till 1933 för att därefter minska. 1933 anordnas 538 studiecirklar i Esperanto inom ABF.
Vilka var de svenska arbetaresperantisterna?
Under de första åren publiceras i SLEA:s tidning ett antal artiklar där läsarna fick möjlighet att svara på frågan ”Hur och varför jag blev esperantist?”.(30) Många hade kommit i kontakt med språket via tidningen Antikrigsorder eller Albert Wickmans antikrigsrörelse under världskriget. Andra har blivit inspirerade av tidningen Såningsmannen eller hört föredrag av agitatorer från SDUF eller inom nykterhetsrörelsen. Några beskriver en längre historia som sträcker sig tillbaka till sekelskiftet. Språket lärde man genom tidningskurser, korrespondenskurser och läroböcker. På vissa orter förekom möten och sammanträden. Ett viktigt redskap i språkstudierna var korrespondens och många beskriver utbytet de haft av språket och några harvarit på kongresser och under världskriget brevväxlade några med internerade krigsfångar. Flertalet argument för engagemanget var politiska, freds- och försoningstanken mellan världens folk och viktigt var att språket skulle stå i arbetarklassens tjänst som ett redskap för dess befrielse.
SLEA:s organisatoriska utveckling
SLEA bildades av ett femtiotal personer från ett tjugotal orter sommaren 1922. Fram till 1935 redovisades varje ny medlem med namn och bostadsort i tidningen. 1928 gav förbundet ut en adressbok och i maj 1933 genomfördes en medlemsinventering efter bostadsort. Efter 1935 redovisas medlemsantalet i en rapport från förbundskassören. Man kan därför på ett tillförlitligt sätt jämföra bostadsort för förbundets medlemmar mellan 1922-1933.
1922-1923, 460 medlemmar: Göteborg 73, Nynäshamn 15,
Huskvarna 13. Arbetaresperantisten.
1928, 682 medlemmar: Göteborg 151, Stockholm 29, åmål 15.
SLEA:s adressbok.
1933, 1304 medlemmar: Stockholm 180, Malmö 70, Göteborg
61. Medlemsinventering.
Man kan sluta sig till kontinuitet i förbundets verksamhet under det första decenniet på orter som Göteborg, Åmål, Nynäshamn, Skoghall och Huskvarna, Senare bildades klubbar i Stockholm, Kalmar, Råsunda, Malmö, Limhamn, Borås, Trollhättan, och Örebro. SLEA:s utveckling mellan åren 1922-1929 måste ses som ett positivt resultat. Antalet medlemmar ökade från 50 till 1100. Perioden 1929-1931 beskrivs medlemsantalet som vikande, 1932-1934 som ökande men efter 1935 vänder utvecklingen nedåt.
Finansieringen av organisationen
SLEA var en organisation utan större tillgångar och förutom medlemsavgifter beslöt kongressen 1925 att möjliggöra för arbetarorganisationer att bli understödjande medlemmar. Denna verksamhet pågick framtill 1930 och ett hundratal organisationer anslöt sig. Bland dessa märks två fackförbund, Sjöfolksförbundet och Frisöranställdas förbund. Men stödet kom annars främst från avdelningar i Metallindustriarbetareförbundet, Järnvägsmannaförbundet, lokala samorganisationer i SAC samt Verdandi och Handelsanställdas förbund. Geografiskt fanns en övervikt för Göteborg men å andra sidan känner man igen många ortnamn från medlemsförteckningarna: Ludvika, åmål, Nynäshamn, örebro, Sundbyberg och Borås. Svenska Järnvägsmannaförbundet utgjorde ett undantag då man genomförde en egen insamling till SLEA hösten 1925. 35 avdelningar inom förbundet beslöt att ge bidrag på mellan 5 och 25 kronor. Dessa fick också ett specialnummer av Arbetaresperantisten. Det troliga är att SLEA medlemmar begärde av sina egna fackliga organisationer att stödja organisationen.
För esperanto i parlamenten
Världsspråksfrågans främsta parlamentariska förkämpe, Carl Lindhagen, var själv varken medlem i SLEA eller praktiserande esperantist. Han var initiativtagare till Skandinaviska världsspråksförbundet och ansvarig för att världsspråk skrevs in i det Socialdemokratiska Vänsterpartiets program. Han väckte världsspråksfrågan i olika former vid 1911, 1915, 1917, 1919, 1924, 1926, 1928 och 1929 års riksdagar utan större framgång, mest positivt behandlades frågan av riksdagarna 1921 och 1924(31) och han lyfte även upp frågan till Nationernas förbund. Vid 1929 års riksdag väckte även SLEA:s ordförande Ernst Eriksson frågan om statsbidrag till esperantoundervisning. 1931 återkom Eriksson tillsammans med Mauritz Västberg med en begäran om pengar till utbildningskurser i esperanto.(32) Motioner väcktes även kommunalt. Bland annat för bidrag till SAT:s världskongresser som genomfördes 1928 i Göteborg och 1933 i Stockholm. En annan fråga var krav på esperantos införande i olika skolor. En motion i Göteborg 1924 understöddes av lärarnas esperantoförbund.(33) Världsspråksfrågan togs alltså upp av SLEA:s representanter i olika församlingar. Parlamentariskt arbete påvisade dock svårigheterna att få med sig de egna partikamraterna för ett stöd till esperanto och världsspråksfrågans lösning.
Motioner på arbetarrörelsens kongresser
Värlsspråksfrågan diskuterades fortlöpande inom arbetarrörelsen fram till andra världskriget. Ett sätt att mäta intresset är att se i vilken utsträckning esperanto och världsspråksfrågan diskuterats på olika arbetarrörelsekongresser. Jag har härvalt att främst titta på partier, ungdomsförbund och centrala fackliga organisationer.
Svenska Socialistiska Ungdomsförbundet, SUF: 5 motioner,
1907-1909.
Socialdemokratiska Ungdomsförbundet, SDUF: 7 motioner,
1907-1919.
Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund, SSU: 8 motioner,
1919-1937.
Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, SSV: 1 motion, 1917
Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti, SAP: 7 motioner,
1905-1928.
Landsorganisationen i Sverige, LO: 3 motioner, 1922-1926
Det framgår att esperanto under denna period till stor del var en fråga som engagerade ungdomar. Man kan se att engagemanget varit störst i den ungdomsorganisation som för tillfället var störst. Det går en linje från SUF i 1900-talets början via SDUF på 1910-talet fram till SSU på 1920- och 30-talen. Världsspråksfrågan behandlas inte på vare sig SAC:s eller SKP:s kongresser. SKP:s föregångare SSV hade emellertid världsspråk inskrivet i sitt politiska program vilket var den mest framskjutna position som världsspråksfrågan haft inom svensk politik. Carl Lindhagen var tillsammans med Ernst Eriksson ytterst aktiv i behandlingen av en motion av Stockholms arbetarekommun vid SAP:s kongress 1928. Till esperantos begränsade framgångar måste också räknas behandlingen av Metallettans motion på LO-kongressen 1922 som ledde till att landssekretariatet fick i uppdrag att inom fackföreningsinternationalen föra fram tanken på ett gemensamt språk att användas på dess internationella kongresser. Den fackliga enhetskonferensen i Göteborg våren 1926 antog ett uttalande för esperanto som kan ses som en vänsterståndpunkt men denna var dock inte så markerad att det hindrade ett socialdemokratiskt deltagande. Vid SAP:s kongress 1928 uttalade sig partiet positivt om språket.
Arbetarrörelse och självständig klassorganisering
Förhållandet mellan olika idériktningar inom arbetarrörelsen är komplicerat. å ena sidan teoretiskt, då samhället man strävar efter i viss mån ser olika ut. å andra sidan praktiskt då man i sitt dagliga arbete betonade olika sakområden och idériktingarna. Dessutom byggde man upp egna identiteter i förhållande till varandra. Dessa påverkas också av händelser i omvärlden, nationellt och på det lokala planet. Det politiska landskapet i Sverige under 1920-1930 talen förändrades kraftigt. När det gäller förhållandet till begreppet självständig klassorganisering av SLEA:s typ ställdes detta på sin spets för kommunister och socialdemokrater. Syndikalister och anarkister verkar ha haft ett mindre komplicerat förhållande till begreppet separat klassorganisering. Inom socialdemokratin pågick en strid om partiets karaktär som ”klassparti” eller ”folkparti” i slutet av 1920-talet. Klasspartister formerade sig kring begreppet arbetarmajoritet, alltså en klasståndpunkt som uteslöt samarbete med ickesocialistiska partier. Detta förstärktes av en proteströrelse mot den rådande statliga arbetsmarknadslagstiftningen och av att grupper av vänstersocialister, kommunister och syndikalister återvände till socialdemokratin. De som ville göra socialdemokraterna till ett folkparti sökte ett samarbete över klassgränsen. Detta fodrade disciplinering av fackföreningsrörelsen. I annat fall skulle ett samarbete över klassgränsen omöjliggöras. Partiet måste kunna stå för uppgörelser. Detta samarbete över klassgränsen underminerade grunden för självständig klassorganisering.
För socialdemokraterna var det två händelser som ibland beskrivs som vändningar. Dels när partiet bildade regering 1932 och dels året därefter då man träffade den så kallade kohandelsöverenskommelsen med Bondeförbundet. Då etablerade sig socialdemokraterna som ett statsbärande parti och formulerade det som senare kom att kallas välfärdsstat, svensk modell eller folkhem. Ordet arbetarklass ersattes med folk eller medborgare. Ord som klasskamp, klassmedvetande och klassamhälle tonades ned till förmån för begrepp som mera motsvarade lojalitet till den stat man börjat förvalta. Partiet tonade ned ståndpunkter som grundade sig på klass och blev en del av en slags socialliberal hegemoni. Inom denna hegemoni fick partiet uppgiften att verka som samhällsstabiliserare och inte vara klassagitator. Socialdemokraterna blev i och med framgången för förespråkarna för ett folkparti alltmer främmande till klassorganisering som partiet inte hade fullständig kontroll över. 1931 infördes även ett uttryckligt förbud mot att delta i enhetsorganisationer med kommunister(34) och i grunden blev partiet alltmer tveksamt till självständig klassorganisering som sådan. När Karl Kilbom blev chef för Folkets hus-rörelsen var Per Albin Hansson skeptisk till själva Folkets hus-idén. Han menade att samhället på sikt skulle ta hand om byggnaderna och kalla dem medborgarhus.(35) Bildningsfrågor, folknykterhet och samlingslokaler skulle skötas i offentlig regi. Statsmakten med dess offentliga organ började på område efter område ersätta självständig klassorganisering. Det parti som 1917 bildades under namnet Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti gick under 1920-talet igenom en kanske än större förändring än socialdemokraterna. Partiet splittrades tre gånger 1921, 1924 och 1929. Varje splittring fjärmade organisationen alltmer från en klassorganisering som innefattade olika ideologiska ståndpunkter. Ett rent kommunistiskt parti eller som det ibland kallas efter sprängningen 1929 ett parti av ny typ stod i motsättning till varje form av odogmatisk och självständig klassorganisering. Man kan därför kanske säga att det i praktiken fanns en ohelig allians mellan Moskvas kommunister och den statsbärande socialdemokratin för att motarbeta självständig klassorganisering.
Kontradogmatik i praktiken
Den första styrelsen för SLEA 1922 bestod av fem kommunister, en oberoende socialist och en SSU:are.36 Den kommunistiska dominansen var alltså betydande. Man måste dock komma ihåg att SKUvar det största ungdomsförbundet inom arbetarrörelsen. Inom Komintern var dock attityden till esperanto avvaktande eller rent av skeptisk. Man kan därför fråga sig i vilken mån de svenska arbetaresperantisterna praktiskt tillämpade den av SAT påbjudna kontradogmatiska inställningen. Jag har här valt att undersöka i vilken mån olika ideologiska riktningar beretts möjlighet att framträda i förbundets tidning. Enligt SAT skulle man inte angripa varandras åsikter, disputera, utan vara en organisation ovanför organisationerna. I Arbetaresperantisten saknas under 1920-talet dispyter inom arbetarrörelsen. Den gemensamma motståndaren är det kapitalistiska samhället och i viss mån även den neutrala esperantorörelsen. Man refererar till att esperanto representeras både inom kommunistiska och socialdemokratiska demonstrationer.(37)
Redan i andra numret av tidningen får syndikalisten Knut Jensie utrymme. När Lenin och Hjalmar Branting dör skrivs längre minnesrunor.(38) Det förekommer också översättningar av Dan Andersson, Strindberg och en längre artikel om Joe Hill. Tidningen rapporterade från arbetarrörelsens olika delar. Då ett distrikt uttalar sig för esperanto(39) eller när en ungdomsklubbs styrelse enbart består av esperantister redovisas detta.(40) Det överordnade målet var att påvisa propaganda för esperanto inom arbetarrörelsens organisationer; politiska, fackliga, kooperativa eller bara rent allmänna framgångar. 1924 bildade kommunisterna en egen SAT-fraktion(41) och detsamma gjorde socialdemokraterna 1929.(42) Man kan därför hävda att den kontradogmatiska inställningen följdes inom tidningen. Man kan också fråga sig om den kommunistiska dominansen påverkade framställning av Sovjetunionen. Redan i första numret finns en notering att en kommunistisk ungdomsklubb skickat 30 kg mat till Sovjetunionen. Man kunde prenumerera på en rysk esperantotidning och det finns adresser till ryska brevvänner. Kontakter med Sovjetunionen intar dock ingen särställning. Korrespondensadresser och rapporter från esperantorörelsen fanns även från andra länder. I mitten av 1920 talet blev rapporteringen mer märkbar. Förmodligen för att korrespondens på esperanto fick en slags officiell välsignelse då ryska kommunistiska ungdomsförbundet sanktionerade språket för internationell korrespondens.(43) Radio Komintern började sända regelbundet på esperanto och deltagande svenska esperantister i den stora arbetardelegationen 1925 (44) skrev en egen rapport. Antalet korrespondensannonser från Sovjet ökade och fotografier av lokala studiegrupper publicerades.
Einar Adamson gav ut reseskildringarna Från Lenins stad genom soliga Ukraina till Krim och De svenska statstjänarnas rapport från sin Rysslandsresa både på svenska och esperanto. I tidningen kunde man också läsa om esperantister som emigrerade till eller arbetade i Sovjet.(45) 1930 försvann all rapportering från Sovjetunionen. Anledningen var att de svenska kommunisterna inte gjort som de tyska kommunistiska esperantisterna och kastat ut socialdemokraterna.(46) På grund av detta ansåg Komintern att SLEA blivit en fientlig organisation riktad mot Sovjetunionen. Komintern ansåg att arbetarkorrespondens på esperanto med Sovjetunionen därefter skulle förmedlas genom en egen nystartad tidning Internaciisto47) och en särskild organisation skapades för detta, Proleta Esperanto-Korespondanto, PEK.(48) Kominterns angrepp på SLEA riktades främst mot organisationens kommunistiske ordförande Einar Adamson och det framfördes i PEK:s tidning av SAT-medlemmen nr 15030 under rubriken ”Borgare, socialfascister och renegater i en front.”(49) Att kommunister angriper en kommunist blir obegripligt om man inte tar hänsyn till att det svenska kommunistpartiet splittrats hösten 1929. SLEA:s ordförande Einar Adamson var lojal med det svenska partiet medan SAT-medlemmen 15030 var lojal med Komintern. Angreppet på Einar Adamson upprörde många SAT-medlemmar och 34 stycken samt även några ytterligare SLEA medlemmar med olika politiska uppfattningar skrev på ett upprop.(50) I mars 1931 publicerades en annons i Arbetaresperantisten för tidskriften Internaciisto, organ för oppositionen inom SAT.(51) Komintern hade nu bildat en egen esperantorörelse under namnet Internacia de Proleta Esperantistaro, IPE.(52) I Sverige organiserade dessa sig i SLEA, opozicio kaj unuiga komitato(53) och anslöt sig till IPE, 1932. I Sverige fanns grupper i Stockholm, Göteborg och Malmö och man gav ut tidningen SLEAaktivisto.(54) De ledande inom SLEA försökte dämpa konflikten som blossat upp inom rörelsen. Konflikten på SAT:s kongresser 1929(55) och 1930(56) beskrivs i förmildrande ordalag men i referatet från Amsterdam kongressen 1931 slås det fast att: ”Vid kongressen vägrades de av ledningen uteslutna kommunisterna ordet och kongressen fastställde beslutet.”
Splittringen inom kommunismen var betydande i Göteborg där SLEA:s styrelse var förlagd(57) och inför kongress 1931 föreslog Einar Adamson att styrelsen skulle förläggas i Stockholm. Adamsson skrev som avgående ordförande även ett slags testamente där han hävdade att han alltid sökt hålla partipolitiska strider utanför SLEA och att det fanns hopp om att tidningen i fortsättningen skulle hållas utanför sådant. Han förklarade att han hade känt ett gott stöd i kamrat Ernst Eriksson som på kongressen valdes till SLEA:s ordförande. Ernst Eriksson liksom den nye redaktören John Johansson skrev även de en slags betraktelse efter kongressen där de gav sitt erkännande till kamrat Einar Adamson för hans insatser. Medan arbetaresperantismen internationellt genomlevde en kris tycks förhållandena inom SLEA vara hanterbara. En grupp kommunister från Göteborg som styrt organisationen under tio år lämnade under vänskapliga former över förbundets ledning till socialdemokrater i Stockholm. Man benämnde varandra kamrat och man var enig om organisationens målsättning. även inom den internationella socialdemokratin fanns ett försök att skapa en egen esperantoorganisation, Internacio de Socialistoj Esperantistoj, ISE.(58) Ernst Eriksson var hård i sitt omdöme även om dessa: Men de socialistiska esperantisterna ha gjort alldeles samma dumhet, [som kommunisterna min anm.] även de ville ha sin international vilken de kallade ISE. och sin tidning La socialisto. När Dolfuss kom till makten, gjorde han slut på denna storhet som hade sitt säte i Wien.(59) På SLEA:s kongress 1933 inkom en motion från klubben La Aglo(60) i Göteborg om att upphäva samarbetet mellan SLEA och SAT och istället besluta om en kollektiv anslutning till IPE (61) och på kongressen 1935 motionerade tretton medlemmar om antagande av ett förslag från IPE-kontoret rörande enhetsfront. Förslagen avslogs men kongressen 1935 skickade likväl en hälsning till en kommitté som undersökte möjligheten till ett enande mellan IPE och SAT.(62) Den nya enhetsfrontspolitiken satte spår i SLEA:s verksamhet.
Sovjetunionens återvändande i tidningen var ett uttryck på ett slags närmande. SAT-medlem 18846 hade varit på delegationsresa till Sovjet, ”landet där man konstruerar socialism”, och argumenterade för enhetsfront.(63) Likaså gjorde SAT-medlem 1034 under rubriken ”Fem dagar med Esperanto i Sovjetunionen”. Det publiceras även ett referat från IPE:s tredje kongress 1937.(64) Enhetsfrontsdiskussionen inom arbetaresperantismen tog ett abrupt slut 1939 då IPE lade ned sin verksamhet och istället uppmanade sina medlemmar att ansluta sig till den neutrala esperantorörelsen.(65) Dessa försökte då använda kommunisternas övergång som argument för att rikta ett slag även mot SLEA och SAT vilket väckte ont blod. Ernst Eriksson skrev en ledare i Arbetaresperantisten, ”Håll gränserna klara”.(66) För Eriksson var arbetarklassen, dess enhet och mål något mer än att vara en underavdelning inom ett neutralt esperantoförbund.
Slutord
För en arbetaresperantist är språket, esperanto, ett medel i arbetarklassens frihetssträvanden.
Arbetarrörelsens ungdom kan sägas ha utgjort rörelsens kärna framtill andra världskriget. Som egen organisation formerade sig arbetaresperantisterna 1921 internationellt och 1922 i Sverige under namnet Svenska arbetaresperantoförbundet. Till en början dominerades organisationen av kommunister.(67) Enligt målsättningsparagrafen var organisationen en partipolitiskt neutral bildningsorganisation på klasskampens grund och man skulle arbeta kontradogmatiskt och kontraabsolutistiskt. I Arbetaresperantisten gavs också utrymme för olika politiska inriktningar inom arbetarrörelsen. För både kommunister och socialdemokrater blev självständig klassorganisering en belastning i slutet av 1920-talet. De styrande inom socialdemokraterna ville lämna klasskampen och skapa ett folkparti medan kominterns kommunister lämnade klassen till förmån för partiet. 1939 var schismen över. Kommunisterna uppmanade sina medlemmar att gå med i den neutrala esperantorörelsen. Inom socialdemokraterna fanns inget direktiv, man kunde fortfarande välja att vara arbetaresperantist eller vara medlem i den neutrala esperantorörelsen.
REFERENSER – MELLAN BABELS TORN OCH NORRA BANTORGET
1 Sveda Laborista Esperantisto
2 Sveda Laborista Esperanto Asocio
3 Arbetaresperantisten (AE) nr 1 1922 s. 3
4 AE nr 1 1922
5 Eugéne Adam
6 Vivo de Lanti s. 20, E Borsboom SAT, 1976, Paris
7 De nationslösas förbund
8 For la neutralismon
9 La Laborista Esperantismo
10 AE 1931, nyutgåva 2003. De andra språken var engelska,
Tjeckiska, franska, Nederländska, och Polska? Vivo de Lanti s. 259.
11 Absolutismo
12 Cu socialismo konstruigas en Sovetio?
13 Klubo esperantista de laboristoj
14 Laborista esperantoklubo de anarkiistoj, Ur arbetare-esperantorörelsen
i Sverige historia. Av Ernesto, Arbetaresperantisten nr
4:1937, sid 4
15 Per Holmer har skrivit boken Typograf och fritänkare – en bok
om Einar Håkansson. Han har även utgivit ett antal artiklar och noveller
av Håkansson under titeln De fega förtryckta.
16 Socialistiska ungdomsförbundet var 1905 ett av arbetarrörelsens
ungdomsförbund Förbundet utgav tidningen Brand och hade
en anarkistisk tendens man var också vid denna tid mycket positiv
till Esperanto. Vid förbundets kongress 1905 behandlades en motion
av Einar Håkansson
rörande Esperanto, vid 1907 års kongress motioner av Holmström,
Västra Frölunda [Göteborg] och Stockholm Norra och vid 1909 års
kongress en motion från Karlstad.
17 Presa Esperantista Societo
18 Internationella sociala revyn
19 Ur Arbetare-esperantorörelsen i Sverige historia. Av Ernesto,
AE nr 4 :1937 sid 4
20 Ur Arbetaresperanorörelsens i Sverige historia, Ernesto, AE
nr 4 1937
21 La Espero nr 1 1914, nr 4 1915, nr 10 1916
22 La Espero nr 6 1917
23 Världsspråksfrågan en lifsfråga 1915, Världens internationalisering
1917, Världsspråket i kulturarbetet 1918, Riv ned språkgränserna
1920 och Internationell jämlikhet 1920.
24 Riv ned språkgränserna sid 8 Adamson, Einar, Sollefteå 1920
25 Sennacieca Asocio Tutmonda, SAT,
26 AE september 1922 sid 14
27 AE april 1924, Medlem 501
28 AE sep 1924
29 AE jan-feb sid 11 och april-maj sid 39 1931.
30 AE nr: 1922-4-5, 1923-3, 1923-11, 1924-1, 1924-5, 1924-6,
1924-9-10, 1924-12. 1925-2, 1925-5-6, 1926-1, 1926-2, 1926-3, 1927-
3, 1927-4, 1927-11-12
31 AE nr 1931 nr 4-5 och 6-7 finns en längre historik om världsspråksfrågans
behandling i riksdagen skriven av Ruben Wagnsson.
Se även Arbetaresperantistens sommarnummer 1933 sid
3. Sven Backlund, redaktör på socialdemokratiska Ny Tid, utvecklar
behovet av ett internationellt neutralt hjälpspråk i Arbetaresperantisten
nr 8-9 1927.
32 AE 1931 nr 3 sid 2 f
33 AE 1924 augusti sid 2
34 Lars Björlin: Kultur och politik, Kommunistiska frontorganisationer
i Sverige, sid 28 ingår i Kommunismens hot och löfte Arbetarrörelsen
i skuggan av Sovjetunionen 1917-1991 Red. Håkan
Blomqvist och Lars Ekdahl, Stockholm 2002
35 1940, Idéernas mötesplats, Kassman Charles s. 115f. Folkets
husföreningarnas riksorganisation (FHR) Stockholm 1992
36 Einar Adamson, Göteborg. A.K. örn, Gävle. Klas Hultqvist,
Jönköping. Gustav Johansson, Falun. Karl Karlsson, Nynäshamn.
Kristian Vikner, Boden. Ante L:son Antée, Sysslebäck.
37 AE 1924 maj sid 37
38 AE 1924 februari sid 1f, AE 1925 april sid 36 ff
39 AE 1922 nr 1 sid 2
40 AE 1927 8-9 sid 50
41 AE 1924 12 sid 92
42 AE1929 9-10 sid 77.
43 AE 1929 5-6 sid 47 f
44 16-25 juli 1925, 300 personer deltog.
45 T.ex. Carl Linusson AE 1929 nr 4 sid 39
46 Ilustrita historio de la Laborista Esperanto-Movado sid 49
47 Den internationelle
48 Proletär esperanto korrespondens
49 Burgoj, socialfasistoj kaj renegatoj en unu fronto
50 AE 1930 8-9 sid 64-66 antalet svenska medlemmar i SAT
1930 var 179 st enligt Arbetaresperantisten 1930:1 sid 1
51 AE 1931 nr 3 sid 24
52 Internationella proletära esperantister
53 SLEA – opposition och enhetlig kommitté
54 SLEA-aktivisten
55 1929 SAT:s 9:e kongressen Leipzig
56 1930 SAT:s 10:e kongressen London
57 Esperantorörelsen i Göteborg 100 år. Sid 31. Einar Adamson
tycks tillsammans med ett ”stort antal andra personer” lämnat La
Aglo som kom att domineras av Kominterns kommunister. Adamson
bildade inom kort en ny förening, Minaretens Esperantogrupp, och
fortsatte vara medlem i SLEA:s styrelse.
58 Internationella socialistiska esperantister
59 AE 1935 nr 3 sid 1f
60 örnen
61 AE 1933 nr 9 sid 4
62 AE 1935 nr 8 sid 2 och nr 9 sid 1f
63 AE 1935 nr 6-7 sid 8
64 AE 1937 nr 9
65 Internacia Esperanto Ligo, IEL, La espero april 1939
66 La espero april 1939, Arbetaresperantisten nr 5 1939
Lars Gogman är verksam vid Arbetarrörelsens arkiv och Bibliotek