Vilken politisk roll har Esperanto-rörelsen spelat i politiken och hur bör den agera i framtiden?
Det var temat vid ett seminarium organiserat den 20 okt. 2001 av Esperanto-klubben ”La Progreso” i Gent, Belgien. Mötet leddes av Jan Superter, en av grundarna av ”Flandra Esperanto Ligo”, ett mycket seriöst Esperanto-förlag. Där föreläste den tyska lingvisten Detlev Blanke, den franska zamenhofologen Francois Degoul, italienaren Renato Corsetti, ordförande i U.E.A. (Världsesperanto- förbundet), Kreŝimir Barkoviĉ, generalsekreterare i S.A.T. (Sennacieca Asocio Tutmonda, arbetaresperantisternas världsorganisation). Den belgiska författaren av spansk härkomst, Alberto Fernandez, som behandlat arbetaresperantisternas rörelse, framförde en mycket förtjänstfull föreläsning, i vilken han konstaterade den negativa hållningen till Esperanto från de ledande socialistiska teoretikerna. Hans föreläsning presenterar vi nu här:
Det ideologiska tankefelet i förhållandet mellan Socialism och det internationella språket.
av Alberto Fernandez
(OBS!: I följande text förekommer ibland uttrycket ”Internationellt Språk” med stor bokstav, ibland ”internationellt språk” med liten bokstav. Med stor bokstav inbegripes och understrykes att det handlar om idén, begreppet eller principen av ett gemensamt, neutralt konstruerat internationellt språk.)
Till att börja med vill jag berätta följande: Strax efter andra världskriget, 1947 (jag var då 17 år), upptäckte jag händelsevis esperanto och började genast lära mig språket med stor iver. Idén om ett Internationellt Språk var för mig något storslaget. Vid samma tid blev jag medlem i den lokala socialistiska ungdomsrörelsen.
En dag mötte jag en av de nationella ledarna för denna rörelse. Han var en människa med gott rykte och han informerade mig om ett snart kommande internationellt möte för socialistiska ungdomar. Jag sa då med naiv entusiasm: ” Bra! Det kommer att bli ett utmärkt tillfälle att propagera för Esperanto” Hur reagerade han? Först skrattade han högt. Efteråt svarade han mycket allvarligt: ”esperanto är en dålig sak”
Jag blev stum. Nästan som om blixten träffat mig. Och jag förstod ingenting: hur kan ett språk för internationell kommunikation, ett språk för att underlätta kontakter mellan folken, ett språk kapabelt att bilda arbetarklassen, ett språk till att motarbeta chauvinism, hur skulle ett sådant språk, i huvudet på en seriös och kompetent socialist, kunna vara något dåligt?
Under de följande åren, när jag undan för undan lärde känna Esperanto-rörelsen och huvudsakligen när jag blev något aktiv i arbetarnas Esperantorörelse, kom jag ofta ihåg denna händelse och jag blev övertygad om, att denna människa antagligen var felinformerad eller illvilligt informerad av någon fanatiker, eller att han var ett offer för fördomar. Eller var han kanske bara skeptisk och ansåg Esperanto vara en naiv utopi. Men jag erfor även att han inte var ensam bland ledare och ansvariga i den lokala och nationella socialistiska rörelsen om att visa ointresse och oförståelse för arbetaresperantismen. Detta kan verka egendomligt emedan det ju existerar flera gemensamma kännetecken mellan ena sidan, den grundläggande socialistiska ideologin och, andra sidan, principen om ett Internationellt Språk och dess betydelse för arbetaresperantisterna.
Här några exempel på dessa gemensamma kännetecken:
– För det första, i båda lever internationella idéer om att förena arbetarna i världen.
– För det andra, socialism är bunden till en vetenskaplig planering av samhället, och Esperanto, som ett konstruerat språk, överensstämmer bra med denna uppfattning.
– För det tredje, ett gemensamt internationellt språk, som Esperanto, undergräver på något vis den nationella lojaliteten, alltså chauvinismen som själv göder militarism och kapitalism två fiender till socialism.
– För det fjärde, den praktiska användningen av Esperanto är viktig för skolningen av arbetare, alltså, för deras frigörelse, vilken socialismen på samma vis eftersträvar.(1)
Följaktligen, den socialistiska ideologin överensstämmer i princip mycket väl med den demokratiska andemeningen i Esperanto. Varifrån kommer denna oförståelse mellan dem? Vad är det som i grund och botten gnisslar?
Är det de ofta förekommande mindre lämpliga presentationerna eller informationerna från den esperantistiska miljön som är förklaringen till detta? Eller är det de ofta förekommande fördomarna och skepticismen från den så kallade övriga världen?
Säkerligen är det otvivelaktigt båda dessa faktorer som inverkar men i detta fall är det något mycket viktigare än något annat, något principiellt – nämligen att det i den allmänna marxistiska ideologin saknas en positiv hållning till ett Internationellt Språk.(2)
Med andra ord, den officiella doktrinen från de ledande marxistiska teoretikerna är på inget vis positivt inställd till idén om ett Internationellt Språk i allmänhet och dess konkreta form i språket Esperanto. Jag tillstår att endast för ett tiotal år sedan blev jag medveten om det och förstod konsekvenserna.
Låt oss nu kortfattat undersöka detta närmare.
Till att börja med bör vi veta att i den ”utopiska socialismens epok” idén om ett ”världsspråk” eller ”universellt språk” tillhörde de dimmiga begreppen om ett kommande socialistiskt samhälle.
En av denna tids mest inflytelserika gestalter var den politiska filosofen och berömda franska anarkisten Pierre Joseph Proudhon (1809-1864) som t.o.m. fantiserade om något ”langue universelle” (universellt språk).(3)
Samtida med Proudhon var Karl Marx (1818 – 1883), den huvudsakliga grundaren av den ”vetenskapliga socialismen”, ”marxismen”.
Marx var inte endast filosof utan även en radikal ekonom och revolutionär ledare, med klara, grundligt utarbetade uppfattningar om samhällsutvecklingen. Alltså bör vi inte förundra oss över att han skarpt kritiserade Proudhons utopier och t.o.m. förlöjligade hans dilettantmässiga bemödanden om ett ”universellt språk”.(4)
I Marx omfattande författarskap finner man knappast något omnämnande av eller anspelning på önskvärdheten av ett gemensamt Internationellt Språk, som skulle vara en eventuell sammanhållande länk mellan arbetarrörelserna i olika länder (5) som fr.o.m. 1864 försökte samarbeta internationellt i ”Internationella Arbetar Associationen” vilken historiker nu kallar ”Första Internationalen” (ty efteråt kom också den Andra -, Tredje – och Fjärde Internationalen).
På samma sätt som Proudhon levde även Marx i en epok före tillkomsten av ett praktiskt fungerande internationellt språk som Esperanto. Detta gäller inte för de marxistiskt inspirerade ideologerna, vilka jag nu kort kommer att presentera.
Lenin (täcknamn för Vladimir Ilitj Uljanov) (1870 – 1924), grundaren av det Bolsjevikiska Partiet, Sovjetunionen och den Tredje Internationalen, var inte endast en framgångsrik revolutionär ledare utan bidrog även verksamt vid skapandet av den socialistiska teorin, den så kallade ”leninismen”. Hur förhöll sig Lenin till idén om ett Internationellt Språk i allmänhet, och till Esperanto i synnerhet? Det finns en hörsägen om att Lenin var gynnsamt inställd till idén om ett Internationellt Språk, t.o.m. att han kunde Esperanto, men det är troligen ren fantasi. Man känner faktiskt inte till något dokument i vilket Lenin klart uttalar sig för eller mot idén om ett Internationellt Språk. (6)
Han intresserade sig alltså inte aktivt för problemet. Vi kan t.o.m. dra den slutsatsen att han var motståndare till idén, ty när Stockholms borgmästare (Carl Lindhagen) år 1918 frågade honom om den sovjetiska regeringen skulle vara beredd att ansluta sig till en internationell konvention om att införa ett världsspråk i alla skolor, (i detta fall handlade det om Esperanto), svarade Lenin lakoniskt:
”Vi har redan tre världsspråk och ryska kommer att bli det fjärde!” (7)
De tre världsspråken var då engelska, franska och tyska eller spanska.
Jag måste likväl påvisa ett viktigt begrepp i Lenins uppfattningar, nämligen hans princip om jämlikhet, språklig och kulturell, för alla nationer och folk i den vidsträckta Sovjetunionen. Inget privilegium för något språk eller nation. (8)
Det var en politisk uppfattning som legitimerade existensen av en progressiv arbetaresperantorörelse i den unga Sovjetunionen och som tillät dess anmärkningsvärda tillväxt under 20- och början av 30-talet.
Efter Lenins död 1924, övertog Stalin (täcknamn för Josef Djugasjvili) (1879 – 1953) ledningen av Sovjetunionen.
Som vi vet var Stalin Sovjetunionens diktatoriska statschef och världskommunismens främsta ledare under nästan 30 år. Under 1937 – 38 inträffade i Sovjetunionen enligt order från Stalin den så kallade ”Stora Utrensningen”, med hundratusenden, möjligen miljoner dödsoffer enligt olika källor. I denna tragedi försvann även nästan hela Esperantorörelsen.
Men varför blev esperantisterna eliminerade? Svaret är naturligtvis mer komplext och nyanserat än vad jag nu kommer att skissera. (9)
Den ”Stora Utrensningen” syftade till att ge Stalin den absoluta makten över alla statens strukturer. Detta innebar att det Kommunistiska Partiet måste ha ett rigoröst monopol på att informera.
Esperantister kunde, genom sina många utländska kontakter, bryta detta informationsmonopol. Följaktligen var de farliga och måste därför försvinna. Men en annan faktor var ett ytterligare motiv för att tysta Esperantorörelsen under denna epok. I början av 30-talet hade skapats en mycket stark, central statsmakt i Sovjetunionen, med ryskan som officiellt språk för hela landet. Följaktligen gällde inte längre Lenins princip att i en socialistisk stat skall alla dess språk ha samma rättigheter. I denna atmosfär av rysk chauvinism blev den Sovjetiska Esperantorörelsens ideologiska bas obekväm och varje agerande för Esperanto suspekt. Men också de sovjetiska esperantisternas traditionella internationalism blev plötsligt lika misstänkt efter det att i Sovjetunionen under denna period, det definitivt beslutats att inte exportera revolutionen till andra länder utan att först bygga ett socialistiskt samhälle i själva Sovjetunionen.
Det kan verka egendomligt att Stalin, i sin teoretiska medverkan till marxismen, också uttryckte sig om det språkliga problemet i det framtida världsomfattande socialistiska samhället.
Vi kan på följande sätt sammanfatta hans ståndpunkt:(10)
Före 1930 menade Stalin att i kommunismens epok kommer de nationella språken att sammansmälta till ett gemensamt språk, alltså till ”något nytt.” Det var i överensstämmelse med den då ledande lingvistiska skolan i Sovjetunionen – och relativt gynnsamt för idén om ett konstruerat internationellt språk.
1950 var han mer imperialistiskt inriktad och deklarerade att när två språk korsar varandra, blir resultatet en segrare, vilken behåller sin grammatik och sitt basordförråd (.) medan det andra språket undan för undan dör ut. Med denna uppfattning finns det givetvis inte längre plats för idén om ett gemensamt Internationellt språk.
Detta angående Stalin. Nu följer två andra mycket inflytelserika marxister.
Före första världskriget var Karl Kautsky (1854 – 1938) den ledande tyska socialdemokratiska teoretikern. Han populariserade vitt och brett de marxistiska idéerna men var samtidigt mycket skeptisk till den bolsjevikiska revolutionen i Ryssland. Kautsky var den förste som tog upp frågan om ett världsspråk i den marxistiska teorin. (11)
Av en tillfällighet råkade han göra det år 1887, det var det året när Zamenhof (skaparen av Esperanto) publicerade sitt förslag till ett Internationellt Språk.
Vad sade Kautsky då? Väsentligen lämnade han idén om ett övernationellt, universellt språk som ju var ett arv från den utopiska socialismen och uteslöt samtidigt möjligheten att skapa språklig enhet medelst ett konstgjort språk. Han menade vidare, att små språks försvinnande är ett oundvikligt resultat av det ekonomiska framåtskridandet. Faktiskt visade Kautskys ortodoxa marxistiska teori ingen förståelse för små nationers aspirationer. Kautsky var mycket inflytelserik och man kan betrakta hans synpunkt som bas för marxisters väsentligen negativa hållning i frågan om ett neutralt Internationellt Språk.
Trettio år efteråt, 1918, tog italienaren Antonio Gramsci (1891 – 1938) upp Kautskys teser och kritiserade uttryckligen och fördömde hårt Esperanto. (12)
Gramsci var en verkligt originell och mångsidig marxistisk teoretiker med internationell ryktbarhet och en av grundarna av Kommunistiska Partiet i Italien. Han menade, att en ”seriös” marxist inte bör intressera sig för Esperanto emedan – jag resumerar något grovt – Esperanto är före sin tid, odugligt och t.o.m. ej behövligt.
Före sin tid, emedan Esperanto har relationer till utopier från en förgången tid och det syftar till att redan nu lösa problemet med flerspråkighet, vilket faktiskt är ett utopiskt språng in i en avlägsen framtid.
– Odugligt, emedan Esperanto är helt konstgjort, alltså ”mekaniskt”, inte har någon historisk tradition, varken litteratur eller subtil uttrycksmöjlighet och därför kan det inte lyckas.
-Obehövligt, emedan Gramsci ser något existerande språk som det ”segrande” i framtiden men vägrar att tillskriva Esperanto ens rollen av ett hjälpspråk i nutiden, vidare obehövligt emedan – liksom Kautsky – Gramsci negligerar de små nationernas aspirationer och inspirerad av den intellektuella elitismen, t.o.m. menar att de lägre folklagren inte har så stora behov av internationella kontakter.
Vi kan sammanfatta denna snabba överblick med att konstatera att de ledande marxistiska teoretikerna inte på något vis gynnar idén om något ”före sin tid” Internationellt Språk generellt, ej heller idén om ett ”nutida” konstgjort Esperanto. Denna de högsta marxistiska auktoriteternas i grunden negativa hållning var naturligtvis ett allvarligt handikapp för Esperantos utbredning i arbetarkretsar. Likväl, i arbetarrörelsens mellanskikt har detta avståndstagande från Esperanto inte varit allmänt och, när det har manifesterat sig, har det varit mer pragmatiskt än principiellt. T.o.m. hördes gynnsamma röster även från ansedda ledare.
Jag skall nämna endast två exempel där anhängare och motståndare möttes offentligt.
1907 ägde en Internationell Socialistisk Kongress rum i Stuttgart. (13)
Två franska socialister – en av dem var den kända vältalaren Jean Jaurès – lade ett förslag till dagordningen, att Esperanto bör användas i de officiella dokumenten vid den Internationella Socialistiska Byrån i Bryssel.
Detta relativt blygsamma förslag blev ett fiasko, huvudsakligen på grund av kraftigt motstånd från en tysk socialdemokrat.
För övrigt blev detta avslag svårsmält för socialdemokrater i Esperantovärlden och några av dem – bland dessa den dåvarande Esperantopionjären Edmond Privat – protesterade i ett öppet brev i vilket de underströk kontrasten mellan socialisters principiella internationalism och deras faktiska agerande. En fruktlös protest. (14)
Ett andra exempel, även det från 1907, handlar om den första Internationella Anarkistiska Kongressen som då ägde rum i Amsterdam. (15)
En av de ledande deltagarna var den belgiska anarkistiska aktivisten Emile Chapelier, född 1870. Chapelier var samtidigt en aktiv esperantist, bl. a. medarbetare i ”Internacia Socia Revuo” och författare till flera studier om förhållandet mellan anarkism och det internationella språket. Till kongressen hade Chapelier iordningställt en detaljerad rapport om Esperantos väsen, nytta och framtidsutsikter.
Men på grund av manipulationer i dagordningen fick han inte framlägga denna rapport. Dessutom, föreslog Chapelier tillsammans med den italienska anarkistiska veteranen Errico Malatesta, till kongressen en resolution inte bara för att sporra anarkisterna, åtminstone de mest aktiva, att lära sig Esperanto men också kräva att den Anarkistiska Internationalen skulle använda Esperanto som arbetsspråk. Denna resolution avslogs. Kongressen visade sig mer pragmatisk än idealistisk och accepterade en annan resolution som ”uppmanar varje kamrat att lära sig åtminstone ett levande språk”.
Och likväl, trots avsaknaden av ideologiskt stöd i den marxistiska idéströmmen har Esperanto redan i början av 1900-talet tvekande spritts i arbetarkretsar. Upplysta, idealistiskt orienterade människor kände intuitivt att ett Internationellt Språk är en oundviklig del av ett framtida socialistiskt samhälle. De förstod även, att ett praktiskt nyttjande av Esperanto kommer att ge arbetarrörelsens internationella anspråk en mer konkret innebörd.
För dem är uppmaningen ”Proletärer i alla länder, förenen eder!” inte en innehållslös slogan, utan något verkligt eftersträvansvärt.
De första grupperna av arbetaresperantister var mycket kamplystna.
För att konstatera det räcker det med att till exempel läsa ”Internacia asocio Paco – Libereco”s (Internationella Förbundet Fred – Frihets) program. Det var det första proletära internationella Esperantoförbundet, grundat 1906. Här är dess program:
– Att kämpa, med publikationer, mot Armé och Militarism, Kapitalism, Alkoholism, mot dogmer och fördomar som hindrar förbättringar av samhällslivet.
– Att propagera för det internationella språket Esperanto bland fritänkare, internationalister, socialister och anarkister.
– Att sprida bland esperantister antimilitarismens, socialismens och anarkismens tankeström. (16)
Denna revolutionära iver blev t.o.m. ännu ambitiösare 1910, när samma förbund under det nya namnet ”Liberiga Stelo” (Befriande Stjärna), på följande sätt anpassade sitt program:
”Kämpa mot Alkoholism” blev ”Kämpa mot Religion” (vilket för övrigt inte är lättare) och det blygsamma ”förbättring av samhällslivet” blev radikalt ändrat till ”Det kapitalistiska samhällets störtande”. (17)
Kanske kan vi numera driva gäck med detta programs kamplystna patos, men det var helt i överensstämmelse med idévärlden hos den dåtida arbetarklassen som mestadels levde under eländiga förhållanden.
Som vi ser, det internationella språket Esperanto betraktades här som ett instrument för att uppnå ett socialt ideal. Detta sammanfattades mycket klart och nyktert av det Tjeckoslovakiska ”Arbetar Esperantist-Förbundet” i en principdeklaration och 1912 definierade detta förbunds tidskrift ”Kulturo” dess ideologi på följande sätt :
– Främst är vi socialister, endast därefter esperantister. Vårt huvudmål är den praktiska användningen av Esperanto i den internationella socialismens tjänst.
En esperantists politiska och kulturella förhållningssätt kan inte vara en oviktig sak utan den sanna esperantismen – som en mogen idé – måste vara en del av varje framstegsvänlig människas tankesätt, antiklerikalt, antinationalistiskt, antimilitaristiskt och socialistiskt.
– För oss är det internationella språket ett redskap för att uppnå våra ideal, inte ett mål. (18)
Denna principdeklaration betonar något mycket viktigt, nämligen att ett Internationellt Språk är en väsentlig del av en framstegsvänlig världsuppfattning, att ett Internationellt Språk inte framgångsrikt kan blomma ut i vilken slags värld som helst.
De här uppfattningarna om det Internationella Språkets roll och betydelse började i olika varianter spira i arbetarkretsar före det första världskriget. De var idébakgrunden till den starka arbetar-esperanto-rörelsens växt och blomning mellan de båda världskrigen, parallellt, med den så kallade ”neutrala” Esperantorörelsen.
Under samma epok inte bara åtnjöt SAT – Sennacieca Asocio Tutmonda – sin höjdpunkt utan genomlevde också skarpa ideologiska konflikter mellan sina olika fraktioner, resulterande i splittrade internationella organisationer för i tur och ordning anarkister, kommunister och socialister.
Men denna mycket intressanta period omfattas inte av min föreläsning, ej heller de tragiska händelserna när arbetaresperantismen brutalt undertrycktes i Nazi-Tyskland eller tyst kvävdes i Sovjetunionen under Stalin.
Min föreläsning behandlar heller inte arbetaresperantismens ideologiska urartning och näst intill försvinnande efter andra världskriget.
Från denna tumultartade epok mellan de båda världskrigen vill jag likväl framhålla två intressanta idéer. De får bli min sammanfattande slutsats.
Den första idén är ett uttalande av den franska författaren och revolutionären Henri Barbusse (1873 – 1935). 1922 utkom SAT-broschyren ”For la Neutralismon! (Bort med Neutralismen!), författad av Eugene Lanti, grundaren av SAT, för att argumentera för existensberättigandet i en arbetaresperantorörelse, skild från den ”neutrala” rörelsen. På denna broschyrs titelblad finns följande citat av Barbusse :
” De borgerliga och mondäna esperantisterna kommer att bli mer och mer förundrade och förskräckta av allt som kan komma från denna talisman : ett instrument som ger alla slags människor möjligheten att förstå varandra”. (19)
Barbusse var inte esperantist, endast sympatisör, men – om vi glömmer den bombastiska tonen i hans ord, han förstod klart att det fulla världsomfattande bruket av ett neutralt internationellt språk kommer att få mycket djupgående konsekvenser inte bara på den internationella nivån utan även inuti samhället.
Konsekvenser som en icke samhällsengagerad esperantist knappast är medveten om.
Konsekvenser som direkt hotar en konservativ världsbild.
Kommer de nu världsvitt använda språken att i framtiden åtnjuta samma privilegier som nu?
Kommer inte deras kulturella och ekonomiska tryck på den övriga världen att förminskas?
Dessutom, chauvinism och extrem nationalism – riskerar inte de att förlora sina råaste former? Och när bredare folklager kommer att disponera över ett praktiskt internationellt kommunikationsmedel, blir inte det ett steg mot ytterligare demokrati?
Kommer det inte att erodera den kulturella elitismen hos vissa intellektuella? Eller?
Det räcker : Ett internationellt språk, som Esperanto är på inget sätt en oskyldig hobby!
Det har förmågan att grundligt påverka vår världsbild. Som ett exempel, detta förstod de tyska nazisterna mycket klart när de år 1936 officiellt förbjöd Esperanto med argumentet att, ”ett internationellt blandat språk står i motsättning till nazismens grundläggande uppfattningar.” (20)
Med andra ord :
Ett Internationellt Språk är ideologiskt mycket belastat, djupast är det inte något neutralt! Vi bör likväl förstå, att denna ideologiska bakgrund är relativ och beror på den roll vilken man vill tillskriva det Internationell Språket, både i nutiden och i framtiden.
Ju mer ambitiös denna roll är, desto tyngre väger den ideologiska sidan av det Internationella Språket och desto mer idémässigt motstånd kommer det att möta utifrån.
Den andra intressanta idén jag omnämnde är på något sätt ett komplement till den första. Den uttrycktes, i början av trettiotalet, av österrikaren Franz Jonas (1899-1974).
Jonas var då den främsta ledaren för de väl organiserade arbetaresperantisterna i Österrike.
Dessutom var han en stark personlighet, politiskt aktiv och efter andra världskriget blev han socialistisk borgmästare i Wien och efteråt, från 1965 till 1974 t.o.m. Österrikes president.
År 1933, när SAT genomgick en ideologisk kris på grund av att de ortodoxa kommunisterna lämnade SAT, menade Jonas att närvaron av socialister i SAT inte längre var meningsfull och han beslöt skapa en egen organisation, nämligen ISE, en ”International av Socialistiska Esperantister”. Med denna organisation hoppades han kunna bättre påverka den ”Andra Internationalen” (av socialister) till att stödja och bruka Esperanto. (21)
Här är kärnan i hans resonemang :
Socialism behöver ovillkorligen ett Internationellt Språk, emedan socialism är endast möjlig att förverkliga internationellt. (22)
Övertygelsen att socialism endast är möjlig att förverkliga internationellt, är enligt min uppfattning i grunden rätt, men den berör inte direkt vårt tema.
Slutsatsen att en internationell socialism ovillkorligen behöver ett Internationellt Språk är helt logisk, eftersom utan ett gemensamt Internationellt Språk skulle en sådan internationell ordning bevara en kulturell diskriminering, alltså icke likvärdiga folk, följaktligen frön till chauvinism – och då är det inte längre någon socialism.
Ett Internationellt Språk är väsentligt för att införa en mer demokratisk grund för internationella relationer. För övrigt, vilken som helst progressiv världsuppfattning som syftar till att bygga en värld mer rättvis för alla, är knappast möjlig att förverkliga om den inte innehåller ett positivt närmande till idén om och förverkligandet av ett Internationellt Språk. De båda är sammankopplade. De behöver varandra.
Noteringarna här nedan visar källorna till fakta och citat i föreläsningen. Exempel, (7) Lins (1990) s. 338; betyder, att källan för 7 finns på sidan 338 i verket från 1990 av Lins, enligt ”En kortfattad bibliografi”.
Forster (1982) s 188 ; (12) Lins (1987) s s 34,39 och
Lins (1990) s s 316-323; Lins (1990) s 332 och
Lins (1990) s 320; Blanke (1990) s s 536,538
R?tkai (1978) s 23; (13) Lins (1987) s 32 och
Lins (1987) s 38; Lins (1990) s 55;
Podkaminer (1978) s 38; (14) de Bruin (1936) s s 30-31;
Lins (1990) s 338; (15) Moulaert (1995) s s 289,295;
Podkaminer (1978) s 42; (16) de Bruin (1936) s 21;
Lins (1990) s s 383-403; (17) de Bruin (1936) s 22;
Lins (1990) s 450 och (18) de Bruin (1936) s s 7-8;
Duc Goninaz (1993) s 2; (19) Lanti (1922) s. 1;
Lins (1987) s s 38-39 och (20) Lins (1990) s 119;
Lins (1990) s 326; (21) Lins (1990) s 276;
En kortfattad bibliografi : (22) Borsboom (1976) s 117.
Den här bibliografin innehåller endast verken eller artiklarna ur vilka föreläsningen hämtat fakta och citat.
BLANKE, Detlev (red) (1978) – ”Socipolitikaj aspektoj de la Esperanto-movado”, (Samhällspolitiska aspekter p Esperanto-rörelsen). Budapest: Ungerska Esperanto-Förbundet, 228 s. (innehåller ett tiotal studier av sex olika författare).
BLANKE, D. (1990) – ”Lerni el la historio” (Lära av historien). Kommentarer s s 532-543 i och om boken ”La danĝera lingvo” (Det farliga språket) av U.Lins.
BORSBOOM, Eduard (1976) – ”Vivo de Lanti”, Paris: SAT 273 s.
de BRUIN, Gerrit Paulus (1936) ”Laborista Esperanto-movado antaŭ la mondmilito” (Arbetarnas Esperanto-rörelse före världkriget) (det första).
DUC GONINAZ, Michel (red) (1987) ”Studoj pri la Internacia Lingvo” (Studier om det Internationella Spåket), Gent: AIMAV 155 s (nio olika författare, Esperanto – Engelska – Franska – Tyska.
DUC GONINAZ, Michel (1993) – ”La lecionoj de ”La danĝera lingvo” (Lärdo- marna från ”det farliga språket”) ur ”Sennacieca Revuo” 1993, Paris : SAT.
FORSTER, Peter G. (1982) – ”The Esperanto Movement” The Hague – Paris – New York . Mouton Publ. ss14,413 (spec. kapit. ”Socialism and Esperanto”.
LANTI, Eugene (1922) ”For la Neutralismon!” (Bort med Neutralismen!) 2. utg. 1928, Paris: SAT, 32 s.
LINS, Ulrich (1987) – Marxismus und Internationale Sprache, i Studoj pri la Internacia Lingvo, (se Duc Goninaz 1987). (Studier om det Int. Sprket).
LINS, Ulrich (1990) – ”La danĝera lingvo”, studier om förföljelserna mot Esperanto, 2. utg., Moskva: Progreso: 568 s.
MOULAERT, Jan (1995) – ”Rood en Zwart” ”De anarchistische beweging in Belgie 1880 – 1914”. Leuven: Davidsfonds 462 s.
PODKAMINER, Semjon – ”Lenin kaj Esperanto” (i ”Socipolitikaj aspektoj” se hos Blanke 1978).
R?TKAI, ?rp?d (1978) – ”Socialismaj teorioj kaj la internacia laborista asocio pri la universala lingvo”. (Socialistiska teorier och den internationella arbetarrörelsen om det universella språket). (i ”Socipolitikaj aspektoj” se hos Blanke 1978).
Vem är Alberto Fernandez?
Alberto Fernandez föddes i Spanien (1930) men 1937, under det spanska inbördeskriget, gick han i exil och ödet förde honom till Gent (Belgien) där han studerade till ingenjör. Som sextonåring självstuderade han ytligt Esperanto, men mer inträngande fr.o.m. 1960, i samband med SAT-kongressen i Gent. Mellan 1960 och 1980 var han aktiv hos Arbetar- Esperantisterna i Gent och var medlem i SAT och Mondpaca Esperantista Movado (MEM) (Esperantisternas Världsfreds-rörelse). år 1971 utkom på ”Stafeto”-förlaget hans originalverk ”Senĉenaj dialogoj” (Otvungna dialoger) en populärvetenskaplig undersöknig av fundamentala frågor. Under ett tiotal år samarbetade han med den Esperanto-språkiga tidningen ”Heroldo de Esperanto” som recensent, och som författare under rubriken ”Scienco Aktuala” (Aktuell Vetenskap) och som redaktör av ett flertal ”Sciencaj Suplementoj”. (Vetenskapliga Supplement).Under detta forskningsarbete gjorde det internationella språkets vikt och ideologiska betydelse stort intryck på honom – och det sporrade honom att deltaga med föreläsningen denna studiedag. (2001 – 10 – 20).
Denna text är översatt av Svenska arbetaresperantoförbundet
Vad är SAT?
SAT är en partipolitisk obunden världsorganisation som använder det Internationella Språket Esperanto som arbetsspråk.
SAT är en kultur- och bildningsorganisation vars medlemmar är toleranta i förhållandet till politiska och filosofiska skolor och system på vilka olika arbetarorganisationer, partier och fackföreningar stöder sig.